GRUNDDOKUMENTET I RESIDENSHUVUDSTADEN

Nya uppgifter sedan förra rättegången.

2 timmar filmat material överfört till moderna media med svensk text finns tillgängligt från intervjuer i augusti 2003 med Polisöversten och ansvarig utredare av mordet på Pela Atro

shi i Dohouk, Shallahan Ahmed Mustafa, åklagare i Dohouk samt fadern Agid Atroshi, även ett antal neutrala vittnen såsom utkörare av vatten m.fl.

Breens berättelse och
trovärdighet

De fällande domarna bygger i princip uteslutande på Breen
Atroshis berättelse och trovärdighet. Sedan domen vann laga kraft har Breen
utkommit med en egen bok, "Hedersmordet på Pela – lillasystern berättar". I
boken framförs en mängd uppgifter och detaljer som både är i sak
motsägelsefulla och helt nya i förhållande till vad som sades under
rättsprocessen. Utöver de nya uppgifterna i sig så påverkar detta givetvis Breens
trovärdighet som ju hade en avgörande betydelse för de fällande domarna.

 Vem höll i vapnet?

 Frågan om vem som höll i vapnet när Pela är av central
betydelse inte bara för utgången i målet utan också för bedömningen av Breens
trovärdighet. Under processen i Sverige gjordes det gällande att både Breen och
Fatima i det inledande polisförhöret i Dahok, direkt efter mordet, skulle ha
pekat ut Agid som mördaren men att de senare ändrade sig och pekade ut Rezkar i
stället. Fatima har, ostridigt, ändrat sig ett flertal gånger medan Breen hävdar
att hon, från första förhöret, har pekat ut Rezkar.

Försvarets påstående om att Breen vid det inledande polisförhöret
skulle ha pekat ut Agid som gärningsman kunde aldrig styrkas. Orsaken var bland
annat att just det irakiska förhörsprotokollet inte gick att återfinna i det förundersökningsmaterial
som du själv hade beställt från Irak. Breens uppgift om att hon skulle ha pekat
ut Rezkar redan i det första förhöret fick ligga till grund för domstolarnas
bedömning. Beträffande detta kan följande sägas:

1)     
Sedan domen vunnit har laga kraft har Peter Johanson, på plats i Dahok, gjort videobandade intervjuer med både den polis
som genomförde det aktuella förhöret med Breen och med Dahoks polischef. Vid
dessa bandade intervjuer berättar poliserna att Breen pekade ut Agid som den
som höll i vapnet redan vid det inledande förhöret. Dessa videoband finns
bevarade och skulle ju kunna åberopas som ny bevisning. De irakiska polismännen
skulle ju också kunna kallas att vittna om detta – antingen i Sverige eller inför
utländsk domstol.

2)     
På ett ställe i Breens bok hävdar hon visserligen,
precis som i rättegångarna, att hon i det aktuella förhöret pekade ut Rezkar
som mördaren men att det i polisens protokoll (som hon alltså onekligen har
sett) falskeligen uppgavs att hon skulle ha sagt "någonting annat". Det vore
givetvis intressant att försöka få tag på denna grundhandling. Enligt de
uppgifter vi har så kan den finnas i centralarkivet i den irakiska regionens
residensstad.

Regeringens tidigare okända press på den irakiska rättsordningen mm

Tingsrätten hänvisar på ett flertal ställen i sina domskäl
till vad som hade förevarit vid den irakiska rättsprocessen mot Dakhaz och
Rezkar. Vad som inte var känt vid de svenska rättegångarna var dock att det
fanns 750 sidor hemligstämplat material vid det svenska regeringskansliet som
handlade om fallet. Jag fick förra året, efter mycket "om och men", ut dessa
två pärmar via UD. Vissa uppgifter är fortfarande hemligstämplade men av dessa
handlingar framgår sammanfattningsvis två saker som kan vara av betydelse:

1)  Både utredningspersonalen vid den svenska
polisen och FU-ledaren Tomas Lindstrand hade täta kontakter med
regeringskansliet under hela förundersökningen. Vid flera tillfällen har man
diskuterat polisoperativa frågor och vid åtminstone ett tillfälle har Tomas Lindstrand
diskuterat processuella bevisfrågor med UD.

2)  Den svenska regeringen, med dåvarande
utrikesministern Anna Lindh i spetsen, var personligen inblandad i kontakterna
med den regionala regeringen i irakiska Kurdistan och premiärminister Barsani. Syftet
var att tillvarata Breens och Fatimas intressen så att de skulle kunna lämna
Irak och återkomma till Sverige.

3) Enligt handlingarna har kontakterna inte bara
skett av humanitära utan också, uttryckligen, av politiska skäl. Den svenska
regeringen har å ena sidan satt de irakiska myndigheterna under mycket stark
press, å andra sidan utlovat bistånd till det kurdiska samhället och att verka
för "den kurdiska saken". Exakt vad detta har gått ut på är oklart eftersom
just de detaljerna i handlingarna fortfarande är hemliga med hänvisning till
utrikessekretessen.

4) Vilken inverkan detta intensiva och politiska
spel på toppnivå har haft på den irakiska rättsprocessen mot Dakhaz och Rezkar är
naturligtvis svårt att svara på men det är uppenbart att det låg i premiärminister
Barsanis intresse att försöka tillfredsställa den svenska regeringen –
någonting som han också lyckades med och sedermera belönades för med bland
annat Anna Lindhs personliga engagemang i "den kurdiska saken". Detta framgår
av de delar av UD-handlingarna som inte är hemliga – och inte minst av Barsanis
tackbrev till Anna Lindh.

Breens eventuella
motiv att vilja beljuga Dakhaz och Rezkar

Av domskälen framgår att tingsrätten inte tror på försvarets
förklaringar till varför Breen falskeligen skulle vilja ange Dakhaz och Rezkar
som mördare. En central del av denna ganska komplicerade motivbild bygger på
den makt som Breens morbror Hekmat, general inom den irakiska säkerhetspolisen,
hade över familjen samt det intresse Hekmat hade av att inte just Agid skulle
fällas för mordet. I domen ges Hekmat en mycket nedtonad och undanskymd roll
och som en förklaring till varför rätten inte tror på försvarets motivbild skriver
tingsrätten bland annat i domskälen: "Det har inte heller framkommit något som
ger stöd för att Hekmat faktiskt skulle ha hjälpt Breen Atroshi att ta sig
tillbaka till Sverige".

 I både Breens egen bok och i de tidigare okända handlingarna
från regeringskansliet framgår att detta är i sak fel. I själva verket var
Hekmat mycket aktiv och inte minst den som personligen körde och såg till så att
Breen kunde ta sig över den irakisk-turkiska gränsen till Ankara för att där
kunna sammanträffa med svensk polis som hon sedan följde med till Sverige för
att vittna.

  

Övrigt

Utöver de nya omständigheter som har redovisats ovan finns
det en mängd andra faktorer som sammantaget ger en bild av hur förundersökningen
har bedrivits:

1)    Det är uppenbart att åtminstone ett par av
utredarna vid polisen har haft en så nära relation till huvudvittnet Breen att
deras objektivitet och opartiskhet kan ifrågasättas. Detta framgår av såväl
handlingarna från UD som av Breens bok.

2)    I dokument som har skickats från polisen till
regeringskansliet slår utredningspersonalen fast att de misstänkta är skyldiga långt
innan åtal ens är väckt. Vid den fällande domen skickas ett "grattis"-fax med
en glad tecknad sol från polisen till UD.

3)    I ett kapitel i Nordisk Kriminalkrönika 2002
beskriver spaningsledaren Hans Strindlund relationen mellan Breen och hennes
förhörsledare Kickis Åhré-Älgamo så här: "Mobilsamtalen och träffarna dem
emellan då systern (Breen) hade det särskilt svårt blev många, alltför många
utanför den ordinarie tjänstetiden. Kickis visade en stor omtanke och humanism
i sitt sätt att bistå brottsoffret".

4)    Två dagar innan domen har fallit i tingsrätten
skickas ett fax från regeringskansliet till ambassaden i Ankara där man onekligen
har skuldfrågan mer eller mindre klar för sig. Bland annat konstaterar att
"trolig utgång är att det blir livstids straff" (sic) samt att Breen har utsetts
till "Årets kvinna".

5)    Till saken hör ju att Breens och Pelas mamma Fatima
DELS var åsyna vittne till mordet DELS har ändrat sina uppgifter flera gånger om
vem som höll i vapnet då pela dödades.

 Mitt under pågående rättegång i Stockholms
tingsrätt – den 22 december – får UD och åklagaren information om att Fatima är
på väg till Sverige. Åklagaren gör dock, så vitt känt, ingenting för att
uppmärksamma varken tingsrätten eller försvaret på detta. Inga åtgärder vidtas
för att kunna förhöra, som man får förmoda, detta viktiga vittne vid
huvudförhandlingen.

Dagen före julafton, en lördag då rättegången i tingsrätten ännu inte är avslutad, har Tommy Andersson vid regeringskansliet
och chefsåklagare Tomas Lindstrand ett informellt telefonsamtal som dock
protokollförs vid UD (och hemligstämplas samma dag). Samtalet handlar om att
Fatima är på väg till Sverige. Enligt den upprättade promemorian förklarade Tomas
Lindstrand att detta givetvis var "mycket positivt och betydelsefullt för Breen...
men om modern (Fatima) kom innan rättegången var avslutad skulle rättsprocessen ta ännu en vändning – den skulle sannolikt då behöva avbrytas och man skulle få
börja om från början igen – på både gott och ont".

När Fatima väl hade kommit till Sverige, vilket av oklara skäl skedde först i januari när huvudförhandlingen i
tingsrätten var över, så "säkrades" hennes vittnesmål upp vid två videoförhör
där försvaret inte fick närvara. Detta slutade, som bekant, med att hon vägrade
att vittna i hovrätten men att de videobandade förhören spelades upp där som
bevisning. Några motfrågor från försvaret fick inte ställas.